Erik Skoglund – vägen tillbaka

Nytt år, nya tag!

Nytt år, nya tag. Hur ofta har man inte hört det? Hur ofta har man inte sagt det själv? Men att verkligen mena det, och att sedan stå fast vid det kanske inte alltid är helt enkelt. Vi är drygt snart två veckor in i det nya året och många har nog redan hunnit tumma på sina nyårslöften. Det är lätt hänt. .2018 var särklass det värsta året i hela mitt liv.

Jag vaknade upp sent en decembernatt 2017, helt förlamad. Bara ögonen for runt i skallen på mig. 2018 inledde jag som helt orörlig. Jag fick träna hårt för att lära mig äta, dricka, sköta mina toalettbestyr, för att tillslut lära mig gå. Med rollator, sedan med krycka, för att tillslut kunna ta mig fram utan hjälpmedel. Jag minns när jag skulle lära mig gå i vad de på sjukhuset kallade ”barren”. En slags tremeters korridor mellan två räcken. Utmaningen var att gå fram och tillbaka utan att snubbla på min lama högerfot och behöva ta stöd av räcket. Jag minns vårdpersonalens jubel när jag klarade det. Jag minns att jag själv tänkte, skärp er, det här är väl inget, ni skulle se mig på ett riktigt träningspass.


Jag förstod inte då hur långt ifrån ett riktigt träningspass jag faktiskt var. En vecka senare lämnade jag sjukhuset, med en krycka. Det tidigare rekordet, fick jag höra senare, hade varit fyra månader efter min typ av skada. Då hade personen i fråga lämnat i rullstol. Det förklarade vårdpersonalens chockade miner när jag gick därifrån. Visst jag fick också med mig min rullstol hem, för längre utflykter eller tröttare stunder. Men jag behövde den inte. En vecka senare på ett återbesök lämnade jag tillbaka rullstolen. Det kändes som en riktig seger. 
Med en krycka med välbehövlig isbrodd tog jag mig till en början runt kvarteret och några hundra meter bort på den isiga strandpromenaden.

Jag gick fortsatt på sjukgymnastik flera gånger i veckan, men min fystränare och naprapat David Wahlgren drog det tyngre lasset när det gällde min snabba rehabilitering. Redan första veckan hemma var han på plats och hade övningar med sig för att stärka upp min bräckliga kropp. 

Några veckor senare åkte jag på ett kortare träningsläger till Helsingborg och bortsett från kvalitén på passen så kändes det nästan som förut. Nästan som en matchuppladdning. Och det var det ju på sätt och vis. Jag laddade upp för en returmatch mot döden. Jag hade vunnit det första mötet med minsta möjliga marginal.

Jag kämpar fortsatt för att ta tillbaka mitt gamla liv. Det kräver tålamod och hård träning, både fysiskt och psykiskt. Det är en enorm påfrestning, men det är en påfrestning jag är van vid och lärt mig uppskatta. Jag minns när jag i tidigt skede hade träningsverk efter ett lättare rehabass. Jag blev så glad, nästan euforisk. Det gick upp för mig att musklerna fungerade på riktigt, och att jag på sikt skulle kunna bli lika vältränad som jag en gång varit. Jag kommer ihåg Davids ord. – Du ska bli bättre. Ingenting är omöjligt. Allt läker. Ge det bara tid. 

Även på rehabhuset i Nyköping, som snart är ett minne blott för min del, tjatades om de tre T:na. Tid, Träning och Tålamod. Tålamod har alltid varit min svaga sida. Samtidigt den sida jag anser att man kan klara sig bäst utan. Man behöver acceptera att vissa saker tar längre tid, inte gilla det eller föredra att låta saker ta onödigt lång tid.

Jag tränar nu uppåt tio pass i veckan, även om intensiteten och kvalitén på passen varierar och inte ens är i närheten av den nivå då jag var som starkast.

Ingenting är omöjligt heter det ju enligt den gamla klyscha som jag nu lever för att bevisa sanningen i. Jag lever för att visa mig själv och alla andra att ingenting är omöjligt. Du kan, bara du vill. Tillräckligt gärna, under tillräckligt lång tid. 

Under kommande år ska jag ta mig tillbaka i matchform. Detta innebär både fysisk och mantal träning. Jag ska se mig själv i ögonen, se min egen kropp, formtoppad, jag ska väga in och jag ska vara nöjd med resultatet. 

Är du nyfiken på hur det går för mig? Vill du ta del av träningstips, kosttips, eller bara är nyfiken på om det är möjligt? Följ med på mitt livs hittills tuffaste resa.

/Erik

6 kommentarer till “Erik Skoglund – vägen tillbaka

  1. Tuffaste matchen i ditt liv Erik. Du är en fighter.
    Jag följer gärna din blogg. Ska försöka att få min brorsa Leif Thorn som du känner att följa dig. Det vill han nog. Jag ska visa honom. Han går igenom sin tuffa resa sen olyckan för drygt 5 år sedan. Din berättelse kanske kan peppa honom att kämpa vidare.
    Tusen tack Erik. Mvh Ann Lauritzen

    1. Tack för det! Du får hälsa Leffe från mig! Han är fantastisk! Om jag kan inspirera honom till att göra framsteg i sin rehabilitering är det värt ALLT!! Ta hand om dig!

  2. Fantastiskt Erik vilken resa du gått igenom! Du kommer klara precis allt du vill med din starka grundfysik o ditt psyke!
    Min dotter fick en stroke december 2015 i lillhjärnan.Fasansfullt det vi gick igenom. Hon var 26 år då det hände.
    De fick öppna upp och ta bort en bit av skallbenet för att lätta på trycket. Vaknade upp 3 dygn efter operationen. Hon fick allvarlig infektion i såret o starka penicollinkure som i sin tur slog ut hennes njurar. Nyårsafton låg hon med dialys för att rena blodet.Fick ytterligare infektioner men de var ytliga. Efter 4 veckor åkte vi från Uppsala till Nyköpings rehab där hon var några dagar. Hade svårt att förlika sig med de många äldre som låg där o ville hem. Hon fick rullator o käpp med hem
    Det satte sig på balanssinnet och var det hon fick träna upp. De hade rakat hennes långa blonda hår o hade nu bandage runt huvudet. Många blickar då vi var ute o gick i början. Hon var oxå envis o ville träna mycket. Kom igen snabbt o fick beröm o imponerade sjukgymnaster😊
    Tyvärr fick hon en svår depression då hon blev bättre som var tuff för oss alla.
    Idag är hon i stort sett återställd.
    Vet vad du går igenom och du är så fruktansvärt stark och målinriktad.
    Har följt allt som du skriver o önskar dig all lycka❤
    Kerstin

    1. Det är hemskt det jag gått igenom, och då kan jag ändå inte föreställa mig vad ni tvingats gå igenom. Hemskt! Men man får kämpa på, på alla vis och själv skaffa sig ett lyckligt slut. Man får inget gratis, även om alla får olika förutsättningar. Önskar er och er dotter all lycka och framgång i den vidare rehabiliteringen och livet generellt. Tusen tack för ert stöd!

  3. Hej Erik!

    År 2018 var katasrof år för mig med, jag ska följa dig på din resa.
    Du inspirerar och imponerar …..det hjälper mig på min resa tillbaka

    Hoppas vi ses någon gång. Har jag vägarna förbi så lovar jag höra av mig

    Du är bäst!!

    1. Tusen tack för det! Det värmer!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *