hur ska Det egentligen kännas när man tränar?

Det ska kännas när man tränar, är något man ofta fått höra. Men hur ska det egentligen kännas? Det är den stora frågan. Och svaret är som ni kanske anar helt individuellt. Jag känner mig otroligt tacksam över att ha min tränare David Wahlgren, som ser över mina träningsprogram och syr ihop passen. Det är viktigare än någonsin att utmana kroppen lagom mycket, utan att förslita sig. Det är annars väldigt lätt hänt. Man har varit på en fysisk nivå och det är den nivån man minns. Att ta ut sig för mycket, hade varit väldigt lätt hänt.

Jag minns att jag i tidigt skede tänkte köra lite chins på träningen igen. Jag skulle börja enkelt, typ 3×12 chin-ups, tänkte jag mig. Strikta och långsamma. Som alltid.
En enda gång lyckades jag kämpa mig upp, sedan var det med nöd och näppe jag lyckades hålla mig kvar in stången. Jag hade blivit allt för tung, och allt för svag. Jag undvek länge den typen av övningar då man jobbar med kroppsegen vikt. Det tog allt för mycket på självförtroendet. Jag väntade förgäves på att ”läka” och bli återställd.

Tillslut insåg jag den bistra sanningen. Det var den här formen och kapaciteten jag hade att utgå ifrån. Det var en helt ny nivå för mig. En ny verklighet. Jag hade inte varit sämre tränad än jag var nu, någon gång i hela mitt liv. Då fattade jag ett viktigt beslut.

Jag frågade mig själv om jag kunde vara nöjd med den situationen jag hamnat i. Om jag kunde acceptera det som hänt. Om inte, vad jag var beredd att offra för att ta mig ur den här situation. Svaret låg inte särskilt långt borta. Jag kunde inte tänka mig en mycket värre situation och jag var beredd att göra precis vad som helst för att ta mig ur denna mardröm. Jag var även beredd att avstå ifrån precis all kortsiktig njutning och tillfredsställelse. Jag skulle bara ”bli frisk”.

Därefter har jag tränat hårt, med fokus inställt ett enda mål. Att bli hundra procent återställd och mer därtill. Jag vet att det inte kommer bli lätt. Jag vet att många hävdar att det inte ens är möjligt. Men om alternativet är att lägga sig ner och gilla läget, kunde jag lika gärna, eller ännu hellre, lägga mig ner och dö. Eller bara inte vaknat upp över huvud taget. Jag jobbar nu varje dag med hård träning och strikt kosthållning för att komma tillbaka och läka till hundra procent. Både fysiskt och mentalt. Det är inte alltid roligt. Det är inte alltid tillfredsställande. Men när jag väl lyckas kommer det att vara värt alla uppoffringar och all den smärta det innebär. Och skulle det inte vara värt det, är det ju aldrig försent att just lägga sig ner och dö. Om det nu skulle vara en bättre lösning.

Att man får ”gilla läget” är ett uttryck man ofta fått höra. Det kommer jag aldrig att göra. Men det är stor skillnad på att gilla läget och att acceptera det. Jag är illa tvungen att acceptera det läget jag hamnat i. Men bara för att kunna ta mig vidare. Som jag uttryckt mig förut, jag har fått skitkort på given. Nu får jag spela mina skitkort så gott jag kan och själv se till att det går vägen. Man kan inte mer än förlora, och även om man avstår från att spela så har man förlorat. Lägger man sig platt, kan man aldrig vinna.

Erik

2 kommentarer till “hur ska Det egentligen kännas när man tränar?

  1. Hej Erik. Jag har följt hela din prokarriär och jag följer dig nu. Det gläder mig mycket att det går så bra för dig. Livet är tufft och upp och ner var än vi befinner oss i livet. Kämpa på och sluta inte ens när det känns extra psykiskt jobbigt. Mvh//GW

    1. Hej Glenn. Tack för det! Jag lovar att aldrig sluta kämpa för det jag tror på! När det känns extra psykiskt jobbigt så kämpar man extra hårt. En tumregel jag försöker ha.
      Mvh Erik

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *